Det glömda familjevåldet – Föräldrar som kidnappar sina barn
Eller: Varför följer Sverige inte EU-direktivet om att ha 116 000 som fungerande larmnummer för att rapportera försvunna barn och som stödnummer att ringa för föräldrar vars barn försvunnit?
Hedersvåld, där främst unga kvinnor utsätts för hot eller våld från sin familj för att deras kultur dikterar att familjens heder hänger på den unga kvinnas beteende.
Barnmisshandel, där ett barn kidnappas av den ena föräldern ifrån den andra. I juridiska termer kallat egenmäktighet med barn. Ett dåligt uttryck, egenmäktighet. Att våldet handlar om föräldern, istället för att beskriva det våld och det övergrepp som sker mot barnet som bortförs. Egenmäktighet borde vi kasta i lagböckernas papperskorg och sedan sätta eld på den. Att kidnappa sitt barn är ett grovt brott och borde så rubriceras.
Ibland ser vi från Saknade Barns Nätverk att barn bortförs, främst unga kvinnor, för att de ska tvångsgiftas i något annat land. Tyvärr är ofta båda föräldrarna med på detta. Men det är lika fullt barnmisshandel som det är hedersvåld.
Men även om hedersvåld ibland också drabbar de barn som vi arbetar för, de barn som bortförs av en förälder, så finns det en vital skillnad mellan de två sakerna: den uppmärksammahet de väcker. Som tur är rasar debatten om hedersvåld just nu i Sverige. Och det är bra. Det är oacceptabelt att en flicka kan mördas av en familjemedlem på grund av att familjens heder ”blivit kränkt.” Självklart är hedersvåld förkastligt.
Men att som förälder fly med sitt barn, om det så är för att man gömmer sig i Sverige med henne, eller flyr utom landets gränser, det anses inte alls så grovt. Det är inte alls så farligt. Och det väcker tyvärr inte mycket gehör i media. Det räknas inte ens som misshandel av barnet. Som det borde göra.
I USA betraktas ett bortförande (en kidnappning) av sitt eget barn som barnmisshandel. Denna brottsrubricering saknar motstycke i svensk lag. Det är helt enkelt ett umgängessabotage mot den förälder som berövas sitt barn. De låga straffsatserna och polis- och åklagarmyndighetens ryck på axlarna när en förälder rapportera detta brott är praxis och ytterligare ett slag i ansiktet på en förälder som kanske för alltid förlorat sitt barn. Detta är detsamma oavsett om barnet förts bort och är i Sverige eller har förts utomlands. Vid den första rapporteringen kan man i vilket fall som helst aldrig veta om barnet är kvar i landet eller inte när en förälder upptäcker att barnet inte kommer hem.
Generella rapporteringar säger att det begås cirka 1 500 hedersrelaterade brott i Sverige, per år. Siffran är nästan densamma för föräldrar som bortför sina barn, drygt 1 800 fall av bortförda barn i Sverige rapporteras av BRÅ för 2011. I båda fallen är mörkertalen mycket stora.
Nu talar vi i Sverige om att höja straffskalan för hedersvåld. Det är bra. Jämförelsevis är straffsatsen för grov egenmäktighet med barn (jag tänker fortfarande att rubriceringen borde brinna i papperskorgen!) upp till 4 års fängelse. Praxis, alltså vad som vanligtvis sker, även när ett barn varit kidnappat i flera år, är att den föräldern som tog barnet inte får fängelse. Alls. På sin höjd får den bortföranden mamman eller pappan lite samhällstjänst, villkorlig dom eller skadestånd. Till barnet. Om några tusen. Jo, det är sant. Vi ser det hela tiden.
Och även om du inte, som jag, har råkat ut för hedersproblematiken eller barnbortföranden, eller har den inom din familj, så finns det där. Alldeles runt hörnet. Och det angår oss alla. För att vi är människor. För att det som händer din granne kan hända dig. Och då vill du också få hjälp. Du vill också få gehör. Och vill du vara riktigt krass så kostar hedersvåld samhället pengar. Massor med pengar. Liksom föräldrar som kidnappar sina barn gör. Och har du inte råkat ut för egenmäktighet med barn så finns det någon i din närhet som har det. Och problemet växer. Lavinartat.
15 februari 2007 beslutade EU att reservera 116 000 som gemensamt larmnummer för försvunna barn och kvarlämnade föräldrar.
Sverige fortsätter att bryta mot detta EU-direktiv. Tänk dig in i att du är ett kidnappat barn som läser på en skylt under din flykt genom Europa att det finns ett nummer du kan ringa för att få hjälp: 116 000. Idag, den 25 maj 2012, vet du vad det barnet hör om hon ringer 116 000 i Sverige? Jag vet. En upptagetton. I all evighet. Tut-tut, tut-tut, tut-tut. Ring igen. Du får samma upptagetton. Numret är inte i bruk i Sverige. Lycka till med att få hjälp i något annat land. Stackars barn.
SBN ifrågasätter politiker och det svenska samhället: ska vi fortsätt att blunda för att föräldrar misshandlar sina barn genom att föra bort dem? Vi ser och hör om det som händer kvinnor i familjer där utländska system kräver deras absoluta lydnad, utan vilken de kan bli dödade. Men vem ser barnen som försvinner? Vem talar för dem? Och vart ska ett förlorat barn ringa för att hitta hem idag? Och vem tar hand om den sörjande föräldern vars barn försvunnit spårlöst? Vi måste börja ta hand om alla människor som faller offer för hedersrelaterat våld. Men vi måste samtidigt ta ansvar för kidnappade barn. De två är inte ömsesidigt exklusiva. De är ömsesidigt kompatibla, och ibland går de två frågorna ihop.
SBN arbetar ideellt utan medel. Vi har många fler fall än vi kan hantera. Och trycket på oss ökar. Men våra resurser är noll.
Mia Danielsson, mamma till ett kidnappat barn, svägerska med en kvinna som är offer för hedersvåld och vice ordförande för Saknade Barns Nätverk.
—————————————
Kvinnofridslinjen 020-50 50 50
Larmnummer för hela EU för bortförda barn 116 000 EJ I BRUK I SVERIGE!
